Cholita-wrestling förklarat

Vad du tittar på

Cholita-brottning är en iscensatt show i lucha libre-traditionen. Matcherna är koreograferade, med skrivna karaktärer och förutbestämda resultat, men kasten och fallen är fysiskt arbete som kan skada brottarna. Vanligtvis möter en rent spelande técnica en regelbrytande ruda, domaren tittar bort i fel ögonblick, och publiken skriker på sin favorit. Det som skiljer sig är klädseln. Kvinnorna brottas i polleran, den lagerpå lager-skjorta som andinska kvinnor bär, istället för mexikansk lucha libres spandex och masker. Det är teater, sport och ett ställningstagande om identitet på samma gång, framfört inom armlängds avstånd från publiken, i en sal som vanligtvis är full av ljud, popcorn och åsikter om vem som förtjänar att vinna.

Varifrån lucha libre kommer

Lucha libre är den mexikanska stilen av professionell brottning. Den nådde Mexiko i början av 1900-talet och växte till en egen form, med masker, snabba grepp och luftakrobatiska rörelser. Maskerade brottare dök upp runt 1920-talet och blev vanliga på 1930-talet, och i Mexiko betraktas masken som något nära heligt. Stilen spreds över Latinamerika i mitten av 1900-talet, och på 1960-talet hade Bolivia flera lucha libre-organisationer, bland dem Titanes del Ring, Ringens titaner. Dessa herrligor är världen som cholitas klev in i, och det goda-mot-onda-format som de lånade. Mexikos egen lucha libre förklarades som ett immateriellt kulturarv i Mexico City 2018, vilket ger en känsla av hur mycket stilen betyder i regionen.

Hur kvinnorna tog sig in i ringen

Kvinnor anlände i början av 2000-talet, och källorna är inte eniga om hur. En reporter daterar det till 2001, när publiksiffrorna sjönk och Juan Mamani, ordförande för Titanes och själv brottare, letade efter nya sätt att vinna tillbaka fansen. En öppen audition lockade dussintals kvinnor, och de aymarakvinnor som deltog drog fler fans. En annan redogörelse säger att idén växte fram ur en liten krets av kvinnor som använde brottning för att lindra stress och återuppbygga självförtroendet efter våld i hemmet, och att en arrangör såg dess kommersiella potential. Båda berättelserna slutar på samma plats: kvinnor i ringen i El Alto, iklädda polleras, framför en betalande publik som aldrig sett något liknande tidigare.

Från en arrangörs idé till deras egen förening

Tidigt ingick kvinnorna i en liga som drevs av män. Reportrar beskriver idén som ett marknadsföringsgrepp, och en skribent hävdade 2012 att den första presentationen visade lite respekt för kvinnorna som var inblandade. Det är en rimlig tolkning att ha i åtanke. Med tiden bildade cholitas sin egen oberoende förening och organiserar nu sina egna matcher, enligt en redogörelse från 2017. Showen du kan boka idag är produkten av den förändringen, ett projekt som brottarna själva driver, inte bara ett spektakel organiserat kring dem. Flera byråer säljer nu besök, och en rapport från 2012 säger att evenemang då också hölls runtom i La Paz, så showen är inte längre begränsad till en enda sal.

Polleran i ringen

I ringen bär cholitas samma kläder som på gatan: en pollera-kjol i lager över underkjolar, en sjal, flätor och en bowlerhatt. Reportrar som har bevakat showen beskriver detta som ett statement om att kvinnor inte behöver ge upp sin identitet för att tävla. Cholitas kallar sig själva pollera-kvinnor, mujeres de la pollera. Före en match beskrivs artisterna ta av sig hattar, sjalar och smycken, så det man ser i ringen är kjolen, blusen och flätorna. Där amerikanska kvinnliga brottare bär spandex håller cholitas sig till andinska kvinnors vardagskläder. Kläderna är deras egna, inte en kostym, och en fylligare kjol anses i allmänhet bättre, eftersom den antas signalera hälsa.

Läs nästa: Vilka är cholitas?

En matchs anatomi

En match börjar med ett intåg. Skildringar beskriver brottarna som dansar till andinsk musik och gör en pampig promenad till ringen, varefter lokalen tystnar. Sedan kommer kampen mellan gott och ont. Técnica är artig, följer reglerna och vinner med tekniska grepp. Ruda bryter reglerna medan domaren tittar bort. Técnica vinner vanligtvis, och publiken går hem nöjd. Grepp som headlocks, hårdragningar, slag och sparkar förekommer, tillsammans med akrobatik och kullerbyttor. Humor är en del av det, och det är publiken också, som hejar, buar och ibland jagas genom bänkraderna.

Publiken är halva showen

Åskådarna är en del av föreställningen. Publiken tar ställning i kampen mellan gott och ont, hejar på en favorit och buar åt ruda, och brottarna spelar mot dem, stirrar ner en hecklare eller jagar en rival genom bänkraderna. Reportrar beskriver en lokal som känns som en skolgymnastiksal, med fans bara några meter från ringen, familjer och turister blandade med lokala stamgäster. Showarna började i El Alto, där många åskådare är urfolk och arbetande människor, och de fungerar först och främst som billig, högljudd underhållning. Häng med, och matcherna blir mer begripliga.

Vilka brottarna är

Brottarna är bolivianska kvinnor med urfolksbakgrund, och programmet blandar vanligtvis cholita-matcher med herrmatcher och mixed fighter. Många har andra arbeten vid sidan av ringen, som att sälja på gatan, och många tar hand om familjer. Ringnamn berättar vilken sida en brottare står på: "la Cariñosa" är den tillgivna och "la Mala" den onda. Reportrar beskriver brottare som slåss som técnicas och andra som spelar skurken, och rollerna kräver verklig atletisk skicklighet. En profil dokumenterar en huvudakt som beskriver sig som teknisk, inte rå, och som säger att hon är stolt över att vara boliviansk kvinna.

Varför det betyder mer än en show

Pollera bär på historia. Före revolutionen 1952 kunde urfolk i Bolivia inte rösta eller äga mark och var utestängda från La Paz centrala torg. Cholas diskriminerades i decennier efteråt, och orden chola och cholita användes som skällsord. Efter att Evo Morales tillträdde 2006, och med lagen mot rasism från 2010, förändrades bilden. Vissa bolivianer ser brottarna som ett tecken på den förändringen, och en vice minister sade till ett amerikanskt radioprogram att de visar en annan bild av Bolivia. Andra ser en underhållningsprodukt som betalar lite. Båda läsningarna är vanliga, och ingen av dem upphäver den andra.

Ett ord att använda med omsorg

Chola och cholita var historiskt rasistiska skällsord. I Bolivia har många pollera-kvinnor återtagit dem, och i oktober 2013 förklarade staden La Paz chola paceña som en del av sitt immateriella kulturarv. I andra länder, Peru bland dem, uppfattas orden fortfarande mest som nedsättande, och även i Bolivia kan diminutiven låta förringande i fel mun. Besökare kan följa showens egen användning, cholita luchadora, och lyssna på hur kvinnorna beskriver sig själva. Använd inte ordet om en kvinna som inte har valt det, och behandla inte en pollera som maskeradkläder.

Vem detta inte är för

Om du vill se en riktig sporttävling är detta ingen sådan, eftersom resultaten är manusstyrda. Om du letar efter en uråldrig aymararitual hittar du inte en sådan heller. Föreställningen är ungefär två decennier gammal och lånar sin form från mexikansk lucha libre, även om dräkten bär på århundraden av historia. Om iscensatt våld, högljudda folkmassor och en kall hall på hög höjd låter obehagligt kan en lugnare kväll i La Paz passa dig bättre. Och om du tänker betrakta brottarna som en kuriositet kommer föreställningen inte att belöna dig. De är proffs som utför ett hårt arbete inför en publik, och det bästa sättet att se på är att bli en del av publiken.